Motsatsen till mirakel

Usch, jag förstår inte riktigt att
det finns så många, vid 15 års
åldern,
som redan är trött på livet.
Finns det något att skylla på?
Eller är det meningen att ens skylla
på något?
Tror inte det.
Man är bara trött, på att se allt
som ett helvete.
Man är bara trött.

Ömtålig

Idag kunde jag inte hålla tårarna inne,
idag läckte mitt inre.
Det kändes som att, om man skulle
röra mig, skulle jag spricka,
det är överflöd av
något som jag inte känner till.
Idag sög allting, och jag tror att jag behöver
hjälp
Med att tämja min själ,
som gör mig så galen.
Det är svårt att klara av en dag,
när man får kämpa med att stå ut
med sig själv.

Känner mig manipulerad

Ultrarapid, allt för mycket tid

Jag skulle mött den där blicken som får mig
ur balans
Jag skulle aldrig skämmas över vem jag var,
jag skulle klara gå med huvudet högt
Jag skulle kunna vara stolt över det jag gör
Jag skulle ta en plats, och låta min röst bli hörd
Jag skulle klara ha en ögonkontakt, som alla andra
Ja
Allt det där som är lätt för dig, är min
Dröm

Jag vill känna tro

Stressad
Ångest
Skakar
Ilska
Gråt

Jag kan ju inte påstå att jag INTE
känner något och att det är svårt
att identifiera.
Kanske inte är svårt att peka ut
vilken känsla det är, men det är
svårare att kunna handskas med dem.
Men det är ju alltid spännande,
vad vore dagen om man inte hade
irriterande känslor att försöka rubba?

Det åskar, regnet slår mot fönsterrutan och
jag ligger ihop tryckt under ett tjockt täcke.
Jag tror att mina
tankar lyckas studsa mot väggarna,
tillbaka till min fullproppade hjärna.
Visst låter det skönt, visst låter det sällskapligt?
Visst låter det som om jag klarar mig fint,
fint, jättefint.

Det skulle vara skönt att ställa sig i regnet,
om jag bara inte skulle bli sjuk igen...
Jag ligger väl kvar då.

let me out
let me out
let me out
let me out
let me out

Isolerad bröstkorg

Det är otroligt jobbigt...
När det finns en tryckande
känsla i bröstet, som bara vill
trycka min kropp mot marken.
Ett tryck som får mig att sluta andas,
en stund, för jag vet inte vad jag ska göra,
jag vet inte vad det är...Som orsakar det.
När trycket inte försvinner, och det blir allt
jobbigare att andas...
Vet jag inte vart jag ska göra av min kropp,
jag skulle vilja låsa in den i ett skåp,
förevigt.
Jag vill försöka springa ifrån det där
otroligt jobbiga.
Men jag har insett att det är omöjligt att springa
ifrån sig själv.
Det är därför man gråter, det är därför man skadar
sig...Det är därför allt annat också rasar.

Det är precis som att du skulle bli inlåst i en cell,
med din värsta fiende, med en du verkligen hatar.
Och personen skulle gjort dig allt argare,
allt mer frustrerad, tills du inte längre vet vad du
ska göra. Men cellens väggar, stänger dig inne,
du kan inte rymma. Och det är ingen idé att skrika,
ingen kommer höra dig.
Så sluta!

Infektion

Inte varit i skolan på
en vecka,
imorgon vill säga.
Men imorgon ska jag dit,
nationellt prov i matte som väntar.
Jag ligger i sängen, med tankar
som jag aldrig kan förklara...
De tankarna som är så suddiga,
utan något riktigt svar, utan någon riktig
mening,
varför de kommer till just mig.
Febern är borta nu,
det är dags att vara stark och frisk igen.
På något sätt har jag febern att tacka,
för att jag fick några dagar ledighet.
Även fast jag hade svårt att ligga stilla.
Men det är inget eller ingen som kräver
en presentation när man ligger febrig i sängen.
Men det gäller inte längre; nu ska jag tillbaka
till kalla korridorer.
Och det enda jag vill göra är att
gråta.
Jag vet inte om jag klarar det mer,
att ligga efter, att bemöta folk som dömer,
folk som klagar, som stirrar...
Folk med en infekterad svartsjuka, som
tror att man aldrig kämpat sig till sin plats.
De som förväntar sig att jag ska klara allt,
om inte, så kommer de njuta när de fått bevisat
att även jag; som alla andra är...
Sårbar.

Tro inte att det finns mycket lust,
eller att jag tycker att skolan är rolig,
jag bara gör det jag måste, tills jag kan kalla mig
fri.

Eko, eko, eko...e...

Jag tror att alla tabletter har
gjort min själ
apatisk.
Inte kul.
Jo visst är det jobbigt,
när man aldrig blir nöjd och
bara klagar hela tiden.
Visst är det jobbigt att
leva.
Nu vill jag bli
FRISK!
Fysiskt och även psykiskt.

Kom hit, och låt din kropp ta sin plats,
för jag orkar inte med detta tomrum.
Hjärtat skriker desperation,
ligger det när frustration?
Vem bestämde att denna hjärna skulle
få dessa störningar?
Har jag något att skylla på,
att jag inte står ut med mig själv?

Gåshud

38,8 grader...
Jag brinner upp innifrån,
men kyls ner utifrån.
Det får min hud att värka...
Även huvud, hals och näsa.

Symtom

Cement i bihålorna
Vattenfall i ögonen
Och rakblad i halsen.
Kunde inte må bättre!

Thanks for making Me a fighter

Tack

...För att du gör min hud tjockare,
nu tål jag mer än någonsin.
Det gör mig starkare,
och det får mig jobba hårdare.

Säger ingenting

Varje morgon när jag tar på mig mina kläder,
väljer jag också vilken personlighet jag idag
ska bära.
Men har du märkt att jag väljer inget tajt?
Nej, jag vill ha plats för själ, men inget ska
synas. Inga konturer om hur det kan se ut.
Ingenting.
Om jag aldrig skulle behövt gå ut, skulle
jag aldrig klätt på mig.
Jag skulle då aldrig vara någon.
Men det gör mig inget, för det är jobbigt,
att låta folk skrapa sönder ens själ.
Och att klädsen inte räcker till längre,
att den en dag brister, är inget jag vill.
Inte idag, inte imorgon...

Låt ingen hindra dig att känna
sann lycka.

Men jag tillät morgonen förstöra min dag.
Nej, jag tillät mig själv, förstöra mig,
bara mig.
Självdestruktiva tankar kan nu rivas på
naken kropp.
På mig
den jag alltid varit.
Det ni aldrig skulle få veta.

We need pills to stay alright.

Inspiration=Noll

Snart börjar skolan igen.
Jag är rädd för att lovet gjort mig
lat och...allt för bekväm.
Jag har ingen lust alls, över
att komma tillbaka till skolan.
Trött på den...
Men snart är det sommarlov,
jag ska försöka orka så mycket jag kan.
Jag ska försöka höja mina betyg,
som det var meningen med i början av terminen.
Men saker hände, det var som att någon kastade
en enorm sten över mig. Och allt jag fick kämpa
med var att försöka ställa mig på benen igen.
Kraft till något annat, har inte funnits denna terminen.
Bara att vara jag, har tagit på mina krafter.
Men jag får väl vänta och se hur det går,
precis som med allt annat.
Visst blir man frustrerad.

Ojämnt

Klaustrofobi i mig själv?
Energin sprutar runt i kroppen,
så det känns till fingertopparna.
Det går inte sitta stilla.
Trycket över bröstet blir också värre.
Men min hjärna är trött, jättetrött.
Det är som att någonting inuti inte vill vara där.
Någonting som vill ut, men vet inte vart ifrån.
Ett monster.
Medans kroppen, är jättetrött på monstets slitande
och frustration.
En ojämn kombination helt enkelt.
Min själ reagerar, som en med klaustrofobi
instängd i en kista.

Splitter

Det var sista droppen.
Jag ska visa vad du förtjänar,
genom att ge vika.
Jag tar det lugnt, och försvinner
ur ditt syne...
Så får du bli frustrerad på någonting
annat.
Eller annan.
För jag tänker inte vara den personen,
som tar mer skit.
Som aldrig få känna hur det är att leva
lyckligt.
I'll walk away.

Du kommer bli min död

Det började med att jag var chockad.
Sedan blev jag bara ledsen.
Även besviken.
Men nu är jag bara arg.
Du borde veta mest om mig,
men du känner mig inte ett enda dugg.
Du vet inte vem jag är, eller vem jag kommer bli.
Inte fan vet jag det heller längre.
Är det jobbigt för dig?
Va fan tror du det inte är för mig?
Att känna sig meningslös och hatad,
hur mycket man än kämpar.
Jag förstår nu, jag förstår vad de menar.
Du kommer bli min död.

Lay down a list of what is wrong?

Dubbelhaka

Jag har börjat äta bättre,
och jag känner hur min magsäck
töjts ut.
För nu kan jag äta mer, än va jag gjort
på flera månader.
Egentligen så ska jag ju vara glad.
Jag har höjt doseringen på mina mediciner,
och ätlusten är nästan tillbaka.
Egentligen borde jag vara glad.
Men istället får jag en jobbig ångest efteråt.
Och egentligen vill jag inte äta mer.
Jag trotsar min egna vilja genom att äta mer.
Inte konstigt att jag blir galen IGEN!...
Kan jag få göra hur jag vill?
Jag har sådan kontroll att jag inte kommer ta
död på mig själv.
Så låta mig sköta det, hjälp behöver jag inte.
Tack.

Hjärnbävning

Det har inte blivit mycket skrivande.
För att jag inte suttit vid datorn så mycket.
Och jag har även varit hos mina kära syster.
Det var jätteskoj, speciellt att mysa med bebis!!
Jättegosig Juni.
Det är dock dåligt att hon var förkyld,
för efter allt pussande, ligger jag här med
en känning av förkylning!
Men det var det värt.
Huvudvärk+varm panna=ligga i soffan.

Några djupa texter kommer inom kort.
Då jag är på bättringsvägen.

Gyllende skor

Vem organiserade samhället så fint,
att allting faller rätt i händerna hos
dem som egentligen aldrig förtjänat det?
Hos dem som gått igenom hela livet på
med allt serverat ett GULD fat.

Medans de får allt dem önskar, och lite till.
Så går det oskyldiga och väldigt smarta människor
helt tysta. Som får lida med de idioter som bygger
upp en större del av våra liv.
Jag är arg, över att det finns så många andra,
som har det så jävla mycket värre, men ändå är
mycket smartare och mycket bättre.
Som aldrig får det dem förtjänar...
Inte ens i närheten av va dem förtjänar.

De bästa lever i helvetet, medan idioterna lever
livet på rosa moln?
När är det vår tur att hamna där vi borde vara?
Var det inte dem oskyldiga som ägde himlens rike?

Sluta vara så självisk!
Även fast ni skulle sitta på ett berg av pengar.
Så skulle ni på vägen dit, döda en hel del människor.
Bara för att ni hade tillgång till mat, men inte vissa andra.
När ni lärt att dela med er, tror jag att en hel del lösningar
till andra problem också medföljer.
Försöker ni utrota människan eller vad?

Om du läser det här, och är en av dem smarta.
En av dem som vet bättre.
Så kanske du skulle fått de du förtjänat.
Om vi aldrig låtit idioterna, tagit över våra liv.
Människor, kanske inte är så smarta trots allt.