Klaustrofobi i mig själv?
Energin sprutar runt i kroppen,
så det känns till fingertopparna.
Det går inte sitta stilla.
Trycket över bröstet blir också värre.
Men min hjärna är trött, jättetrött.
Det är som att någonting inuti inte vill vara där.
Någonting som vill ut, men vet inte vart ifrån.
Ett monster.
Medans kroppen, är jättetrött på monstets slitande
och frustration.
En ojämn kombination helt enkelt.
Min själ reagerar, som en med klaustrofobi
instängd i en kista.
Runt bäcken finns det nyutslagna vitsippor. Gå dit och ta en filt med dig. Lyssna på fågelsången, lukta och tänk på vad lycklig man faktiskt kan få vara om våren om man låter bli att tänka på vardagsbekymren. Alternativet är att man springer omkring som Ronja Rövardotter och skriker ut sitt vårskri (då kanske några av demonerna också slipper fria).
SvaraRadera