Revenge

Alla kommer hitta kärleken.
Men det är synd att man ska orka
hitta sig själv först.
Och att man aldrig vet hur lång tid
det kan ta.

Och det är synd, att folk
ska behöva trampa på andra,
för att försöka nå upp till samma nivå.
Jag säger det en gång-
Du kommer aldrig bli hälften så smart,
eller stark som mig!
Genvägar löser ingenting.
Vänta du bara, så kommer du få se hur
bra det kommer gå för dig, när alla insett vem du är.
Men kom inte tillbaka och tro att du får en till chans,
för jag klarar inte sådana som dig.
Det är inte meningen att jag ska behöva det heller.
Patetiskt!

Hear tonight

Det är tyst och skönt,
och jag får mig tiden till att
tänka.
Jag gillar det, för att det aldrig
existerar på dagen.
Tystnad.
Jag njuter.

Materiella ting

Tyvärr, så får jag inte vara den personen,
som min hjärna säger åt mig att vara.
Tyvärr, så får jag inte göra det min hjärna
säger åt mig att göra.
Är det då konstigt, att man blir lite smått galen
ibland?
Är det då konstigt, att man inte längre vet
vad eller hur man ska göra?
Visst finns det hjälp, men hur lätt är det
att trotsa ens egna hjärna?
Även fast de pratar med mig, så kan de
inte sätta sig in i min kropp...
Och få min hjärna att lyda det dem säger.
Även fast du säger åt mig att göra på ett
visst sätt, så kan du ändå inte få min hjärna att göra
det. Utan JAG måste!
På vägen dit; då jag klarar av att få min hjärna
tänka på bättre saker...
Kommer jag gråta, skrika, blöda och bli väldigt
galen ibland.
Det är inte lätt.
Jag kräver inte att du ska förstå.
Jag kräver att inte bli dömd, för något
du tror att jag är!
Du tror, men du vet inget.
Du är bara sur, för att jag råkar vara starkare
än dig.


Du kan inte veta vem jag är,
genom att se på mig.
Du kan inte se igenom mig.
Tyvärr!

Var är du?
Det är kallt.
Kom, värm mig nu.

Kall själ

Varit i skolan två dagar denna veckan.
Det känns verkligen ovant, och gett mycket
ångest om att jag borde vara där, istället för
att ligga hemma och tycka synd om mig själv.
Men både måndag och tisdag, var värre än
vad jag någonsin upplevt.
Däremot var jag i skolan onsdag, torsdag.
Men, torsdagen tog kål på mig, jag var riktigt
nära på att gå hem vid lunch. Jag orkade inte mer.
Men jag stannade kvar, tills vi slutade!
Det var jobbigt, men jag klarade det.
Nu är det jag och helgen, med massor att plugga.
Inte ska man lata sig när man missat tre skoldagar!


Kylan fräter på huden.
Bit ihop, du klarar smärtan.

Återvändsgränd

Jag känner en smak av avundsjuka,
från andras ord.
Inte är det mitt fel?
Inte är det mitt fel, för att jag råkar vilja
kämpa mer än dig. För att jag råkar göra
bättre ifrån mig...
Men tro fan inte att det var lätt att komma hit.
Alla kämpar för att stå på toppen, du, jag och
alla andra. Jag kämpar inte mindre än dig.
Jag råkar bara prioritera på ett eller annat sätt.
Jag råkar vara jag.
Så stå inte där med en svart blick, och stirra
igenom en tunnel på mig!
Kolla lite runt omkring dig, det är inte bara jag
som helt plötsligt inte orkar.
Du kan inte klaga på mig, för du vet inget!
Sluta stirra, sluta kommentera.
Jag behöver det inte.

Önskar att tangenterna kunde skriva,
det jag försöker skrika.

Okoncentrerat

Varenda liten cell i min kropp vrider
och vänder på sig. Det är motbjudande.
Allt inom mig, vill bara vägra. Hela tiden.
Längtar tills då jag också är något.
Längtar tills då min kropp kan känna lite...ro.
Även fast jag inte tror att jag nånsin kommer göra
det. Inte med den här hjärnan... Inte med detta hjärta.
Det är väl inte meningen, att alla ska kunna vara lugna.
Usch, motbjudande.
Bara slit mig ur min kropp!

Helvete

Helvete helvete helvete helvete!
Morgonen gick nästan sämre än natten.
Kom aldrig upp, jag trodde att jag skulle
klara skolan. Men istället låg jag och grät
i Theres knä.
Jag fick mitt lugnande, och efter en stund
kunde jag lägga mig ner och andas riktigt igen.
Därefter somnade jag runt åtta.
Innan det hade jag bara sovit 1 ½ timma.
Nu sitter jag här, med plugg att göra.
Kemi prov på torsdag, so prov på fredag,
och även nationella i engelska imorgon!
Förstår inte hur jag ska orka skriva en uppsats.
Egentligen orkar jag inget av detta, men antar att jag
måste.
Fan.
Det är inte lätt att plugga med lugnande,
inte heller med en medicin som påstås ska hjälpa en.
Det funkar inte.
Svullna ögon.
Vart ska jag få energin ifrån?

Panik?

Hjärtat börjar slå hårt, riktigt hårt.
Det börjar göra ont...Och jag får svårt för att andas.
Jag vet inte vart jag ska titta; egentligen vill jag inte se.
Men jag tittar på mina händer, och ser att hela kroppen
skakar.
Det går för snabbt, inte hinner man "andas i en fyrkant" heller.
Nej det går inte, jag kan inte.
Andas.
Jag måste lägga mig på golvet, hjärnan säger
att jag ska sträcka ut mig...
Men jag kryper ihop till en boll. Mitt på golvet.
Gråtandes.
Finns ingen kontroll längre, och jag börjar slita
och dra i mig själv. I hår och ansikte.
Gråt inte...Gråt inte!!!!!
Du har ingen anledning till att gråta.
Vad är det för fel på dig?
Sluta tänk... Snälla sluta tänk!
Frustrerad, försöker jag slå det in i huvudet.
Snälla, öppna mina lungor?

Det kändes som att jag låg där
i evigheter och skipade efter andan.
Men egentligen var det bara 10 minuter.

Om några timmar är det skola.
Välkommen till verkligheten!

Jag
Vill
Inte
Vara
Här.

Badskum

Går upp ur badet, känner hur hela kroppen skakar.
Jag känner hur svett sakta tar sig ut porerna,
och rinner ner längst ansiktet.
Jag inser nu att jag inte mår så bra, något är fel.
Som en kniv i magen sticker det till, jag måste sätta mig ner.
Nej det går inte, måste in på toa.
Vill bara spy upp det onda, men det går inte.
Jag sitter där inne länge, för att försöka andas.
Theres försöker prata med mig, men jag kan inte prata.
Till slut tar jag mig upp på fötterna och tittar i spegel,
vit! Helt jävla vit.
Jag går ut för att kunna lägga mig ner,
allting snurrar, det blir svart.
Jag är helt säker på att jag kommer svimma.
"jag mår inte bra" får jag fram.
Till slut kommer jag till soffan, mitt hjärta slår så hårt.
Bröstet kommer snart spricka, och jag kan bara flåsa.
Nu vet jag inte längre vad som är svett eller tårar.

Just det, glömde äta.
Mår inte så jättebra...
Kanske?

Crime

Tom.
Jag hatar det, vill inte.
Det finns liksom ingen plats,
där man kan sätta tomheten.
Det finns ju inget, men ändå så mycket.
Tomt, men ändå lyckas jag slå knut på
mina tankar.
Förstår inte varför jag ska göra det
så besvärligt för mig själv.
Snälla få det att sluta!!! Snälla?
Jag behöver det inte, jag vill inte.
Är det ok om jag vägrar?
Tack.

Hör min tystnad

Jag har tidigare sagt, att jag hatar mitt rum,
jag hatar orden väggarna kastar på mig.
Men nu, vill jag inget annat än att stanna här,
ligga här.
Orden är okej, jag känner att jag finner en slags
hmm...Sanning.
Det är lugnt, jag behöver inte le,
jag behöver inte ens prata.
Bara vara...
Bara vara jag.
Ja.
Men synd att jag inte tycker om mig själv,
vilket jävla sällskap. Inte konstigt att jag blir
galen.
Hes röst och gitarr i min hörlurar, åh!
Tack...För denna ensamhet!
Tack för detta jävla liv.
Bra jobbat Mii..Bra jobbat.
Smakar salt.

Svart hemoglobin

Kan du låta mig låna ditt hjärta,
så jag också kan vara lycklig för en stund?
Så även jag, kan gå runt och röra vid andras
hjärtan, utan att känna mig det minsta störd.
Utan att ens bry mig, om dess hjärta skulle brista,
utan att bry mig, om de skulle göra dem ont.
Vill du byta?
Kanske smaka på vad du själv skapat?

Fast å andra sidan, så vill jag inte vara den idioten,
som gör andra illa, djupt in i själen...
Som låter andra tro att man mår fint,
även fast man är en sådan jävel.
Nej, jag är istället idioten som får ett brustet hjärta.
Jag kan i alla fall lära mig, att stå ut med den personen jag är.
Medan du får bryta några hjärtan till, tills den dagen
någon annan bryter ditt.
Och du inser vilken person du egentligen varit.

Kära idioter där ute,
jag tror inte ni mår så bra trots allt!
På sikt, som kommer ni få tillbaka all skada
ni skapat.
Så varför inte sluta bete dig som en idiot,
och väx upp? Livet är mer än tonår.
Kommer du leva med en stolt själ
vid 30 års åldern, med alla dessa
minnen?
Haha, nej.
Du kan ta ta ditt förorenade hjärta,
och sticka!

M.v.h Din käraste.

Sol sol sol, ge mig mera sol!!!
Happy thoughts...
??
GAH.

Let me help you?

Nej, det känns inte rätt att lägga
min problem, på andras axlar.
Det känns inte rätt, att andra
ska behöva känna mina problem,
som jag skapat, som jag fått.
De är mina!
Det känns väldigt egoistiskt att säga så,
men jag kan inte ta emot allas hjälpande händer.
Jag kan inte,men bara för att jag menar väl...
Ni vill inte snurra in er i mina taggtrådar.
Ni är värda mycket mer, än att dagligen
äta upp mina problem.
För att fylla er med dem, och tro att det tömmer mig.
Men det finns gott om självdestruktiva tankar,
att de skulle mätta både dig och mig.

Men jag blir glad, av att veta, att jag inte är så ensam,
trots allt...Att det faktiskt finns folk som bryr sig.
Det är något som jag tidigare inte är van vid.
Därför är det svårt för mig att veta, var jag ska göra
av alla dessa hjälpande händer...
Jag har tagit emot en del av hjälpen som erbjudits,
och bygger mitt förtroende på det.
Men att lägga mina problem på flera andra,
skulle jag inte klara av.
Det är svårt, att trotsa det som känns fel.

Barfota

Min utseendefixering, säger mig
" gör dig av med det ansiktet".
Det gör mig trött och frustrerad,
när jag inte kan ändra hur mitt ansikte
ser ut...Och att jag rent ut sagt hatar det!
Ja...
Hatar det jag ser när jag står framför spegeln.
Jag står inte ut, kan man inte bara byta ansikte?
Skulle jag vara lyckligare om jag var vacker?
Antagligen...
Eller inte.
Kan ha fel!
Däremot, skulle jag se världen på ett annat sätt.
Men det stoppar mig inte från att få känslan av
att riva loss mitt ansikte, kan inget ändra nu.
Jävla söndag.

Sömn, behöver ingen sömn.
Vrider mig på nålar.

Slå

Frustration...
Min kropp skriker frustration.
Söker efter en bra mening att bygga upp.
Söker efter...
Någonting att säga.
Det är skrämmande.
Ni vet-människor,
det är skrämmande.
Jag skyddar min själ till 1000,
jag klämmer ihjäl allt inom mig,
för att ingen ska nå dit.
För jag är
rädd...
att det ska göra
ont.
Precis som innan.
Jag vet inte vem
som kan ta det,
som tål mig.
Jag skäms...
Jag vet inte
om jag orkar.

Maniska perioder

Känslan i det förgående inlägg,
försvann efter mindre än en timma.
Så bra klarar jag mig.
Fan.

Forgive, sounds good
Forget, I'm not sure I could
They say time heals everything
But I'm still waiting.

Fel

Jag behö...SCH!
Jag...vill ha...Nej.
Jag vill lära mig,
hantera rätt saker.
JAG VILL!...
Kunna tro.
Jag ska
hitta rätt.

Efter det,
skall jag klara allt
om igen, från början!
Fast utan hjälp.
Cykla utan stödhjul,
ramla och skada sig,
lära sig...Sedan resa sig igen.
Nästa gång, helt felfritt.
Men alla vet, att vem som helst
ramlar då och då.
Men vem säger att jag inte är redo
för det?

Kalla korridorer

Ork=noll!
Trött, hela tiden trött...
Tråkigt, alltid tråkigt.
Jo visst, jag kan skratta med dig.
Men det kommer aldrig bli som förr;
då man skrattade, tills man fick skipa
efter luft. Då man skrattade för att det
var kul...på riktigt!
Nu skrattar man, för att man borde,
aldrig så mycket så luften tar slut,
aldrig så mycket som man gjorde då.
Skrattet ersattes med tårar, fast även då
får man skipa efter luft.
Tom blick, stirrar på luft...Ingenting. Det försvann.
Luft luft luft, ge mig ett ställe där jag kan andas.
Jag saknar
eller
Längtar.

Trött.
Skolans korridorer gör mig
Trött!
Släpp mig.

Under ytan

Där är det tyst,
bara sanningen som viskar.
Lägg din kraft på att se,
vad som finns under ytan.
Utanpå, ovanför, finns inget du behöver.
Ovanför ytan, attackerar hårda
ord, svåra krav, och lögner är
vardagsmat...
Men under ytan, viskar alltid sanningen rofullt.

Där vill jag leva.

Lämna det du förstört

Om du slår sönder en ruta,
har du val att göra.
Återvinn den, låt glaset bildas
om på nytt, ny start, nytt liv.
Eller så tar du alla bitarna,
försöker tejpa ihop dem.
För att du älskade den rutan;
du ångrar att du slog sönder den!
Men det du lär märka efter ett tag
är att, bitarna tar väldigt lång tid att
få ihop.
Till slut kanske det fattas bitar,
du hittade dem aldrig.
Rutan kommer aldrig nånsin bli hel igen,
du förstörde den, lämnad med ärr.
Om du gör samma sak två gånger till,
tror du inte hålet i rutan växer?
Tror du inte att du tappat bort allt fler
bitar nästa gång du ska tejpa ihop rutan igen?
Tror du inte det är bäst att återvinna rutan,
för en ny start?...

Det tror jag.

Hej, jag är rutan, jag vill inte tejpas ihop längre.
Det lämnar större ärr, för varje gång du ångrar dig!
Men du kanske inte förstod det?