Jag kan inte beskriva hur glad,
och rädd jag är med dig.
Jag kommer på mig själv, sitta och le,
samtidigt som du håller min hand.
Och jag stirrar på fönstret, där vattendroppar
rinner, efter allt höstregn.
Men fortfarande rädd, för att inte klara hösten
med dig.
Det är kyligt på utsidan, men jag bär en stor
värme och glöd inom mig.
Som brinner för dig.
Du är ämnad för mig,
för oss.

Minnen börjar smyga sig tillbaka.
Platser som besöks ger flashbacks.
Det är inte omtyckt.
Det är minnen jag helst inte vill
veta av.
Minnen jag alltid försökt förtära.
Jag trodde att jag lyckades,
men ack,
nej.

Fick en känsla av välmående förut.
Jag log, och kände att det är bra.
Jag har det bra, om inte ännu bättre.
Är omgiven av människor som tycker om en,
står på benen och är nästan helt frisk.
Tacksam
ska jag vara.
Tacksam
är jag.
Och glad!

2 dagar kvar.
Så är han hemma hos mig igen.
Trygg.

Mitt hjärta gör så ont,
utan dig.
Jag fylls bara av saknad.
Sängen är en fiende,
den är tom, och dödar min lycka.
Sömn är min bästa vän, som får
tiden att försvinna.
Du
är det enda jag tänker på.
Och jag kan säga varför;
utan dessa frågetecken som ständigt
jagat mig.
Jag älskar dig.