Isolerad bröstkorg

Det är otroligt jobbigt...
När det finns en tryckande
känsla i bröstet, som bara vill
trycka min kropp mot marken.
Ett tryck som får mig att sluta andas,
en stund, för jag vet inte vad jag ska göra,
jag vet inte vad det är...Som orsakar det.
När trycket inte försvinner, och det blir allt
jobbigare att andas...
Vet jag inte vart jag ska göra av min kropp,
jag skulle vilja låsa in den i ett skåp,
förevigt.
Jag vill försöka springa ifrån det där
otroligt jobbiga.
Men jag har insett att det är omöjligt att springa
ifrån sig själv.
Det är därför man gråter, det är därför man skadar
sig...Det är därför allt annat också rasar.

Det är precis som att du skulle bli inlåst i en cell,
med din värsta fiende, med en du verkligen hatar.
Och personen skulle gjort dig allt argare,
allt mer frustrerad, tills du inte längre vet vad du
ska göra. Men cellens väggar, stänger dig inne,
du kan inte rymma. Och det är ingen idé att skrika,
ingen kommer höra dig.
Så sluta!