Ska jag skylla på dig
för att jag ligger
sömnlös inatt?
Jag vill skada dig,
såra dig.
Lämna spår efter mig.
Så du aldrig glömmer.
Jag vill skada mig.

Denna gången kan jag säga
att jag inte saknar någon.
Jag saknar dina typiska beteenden
dina dåliga skämt, dina fula miner,
din ögon stirrandes på mig.
Jag saknar hur du pussar mig,
hur du rör mig.
Men saknar jag dig?
Jag vet inte.

Tänk om,
tänk om jag kunde slita av mig huden.
Visa dig vad som finns där under.
Visa dig allt det mörka jag bär.
Låta dig se hur ärrat mitt hjärta är.
Tänk om,
tänk om du kunde se, och förstå.

Det var skönt
att känna på
fysisk smärta igen.
Äntligen gör det ont på
utsidan igen.
Bedöva inre smärtan.

Men jag är ju ganska nyklippt i alla fall.
Jag försökte ändra något
bli lite ny
lite bättre.

Att vakna med bilden av er två tillsammans
i huvudet.
Gör att hela dagen känns meningslös.
Samma visa, varje morgon.
Samma tomhet, varje kväll.
Och jag skulle vara stark.
Jo visst.

Jag klarar inte av denna ensamhet.
Det går inte, jag kan inte.
Ensamhet är min största rädsla.
Du vet det.
Jag vet inte hur jag ska hantera tomma nätter.
Jag vrider och vänder mig ständigt i sängen,
i hopp om att det skulle ligga någon bredvid.
Någon som bråkar om plats, eller gnyr för att man
råkat putta till för hårt.
Någon som drar sig tätt intill min nacke,
lägger handen runt midjan, medan jag lyssnar på
hans hjärtslag och andning.
Jag saknar det.
Jag behöver det.
Patetiskt, att fylla ut sängen med kuddar och täcken,
inget hjälper.
Jag kan inte hjälpa det.
Känn min panik.

I'm my own shadow
I made this world,
and I can't get through it.

Men solen lyser. Kanske blir en bättre dag.
Hoppas på en bättre dag.

Idag har inte varit en bra dag.
I natt är ingen bra natt.
Nu är jag svag. Svagare.
Även fast du bröt något väldigt viktigt,
och sårade mig djupt.
Så saknar jag dig, något otroligt mycket.
Jag vill inte tänka, jag vill inte sakna.
Du var otrogen, men grattis på födelsedagen.

Jag trodde att jag blivit bättre.
Att jag insåg vad jag är värd,
och vad jag borde få.
Att jag är för bra för idioter.
Men jag har inte kommit nånstans.
Jag är fortfarande på ruta ett,
om att lära mig vad jag är värd,
hur jag borde bli behandlad.
Att jag inte ska acceptera förnedringar.
Jag börjar om nu, och jag ska vara kräsen,
aldrig mer acceptera att bli behandlad som skit.
Som ingenting.
Det är dags att ta tag i sig själv.

Var är du nånstans?
Snälla svara.
Det finns inget värre.
Det finns inget, som kan
väcka sådan stor ångest.
Så snabbt. Som detta.

Nobody said it was easy.
But nobody said it would be this hard.