Motsatsen till mirakel

Usch, jag förstår inte riktigt att
det finns så många, vid 15 års
åldern,
som redan är trött på livet.
Finns det något att skylla på?
Eller är det meningen att ens skylla
på något?
Tror inte det.
Man är bara trött, på att se allt
som ett helvete.
Man är bara trött.

Ömtålig

Idag kunde jag inte hålla tårarna inne,
idag läckte mitt inre.
Det kändes som att, om man skulle
röra mig, skulle jag spricka,
det är överflöd av
något som jag inte känner till.
Idag sög allting, och jag tror att jag behöver
hjälp
Med att tämja min själ,
som gör mig så galen.
Det är svårt att klara av en dag,
när man får kämpa med att stå ut
med sig själv.

Känner mig manipulerad

Ultrarapid, allt för mycket tid

Jag skulle mött den där blicken som får mig
ur balans
Jag skulle aldrig skämmas över vem jag var,
jag skulle klara gå med huvudet högt
Jag skulle kunna vara stolt över det jag gör
Jag skulle ta en plats, och låta min röst bli hörd
Jag skulle klara ha en ögonkontakt, som alla andra
Ja
Allt det där som är lätt för dig, är min
Dröm

Jag vill känna tro

Stressad
Ångest
Skakar
Ilska
Gråt

Jag kan ju inte påstå att jag INTE
känner något och att det är svårt
att identifiera.
Kanske inte är svårt att peka ut
vilken känsla det är, men det är
svårare att kunna handskas med dem.
Men det är ju alltid spännande,
vad vore dagen om man inte hade
irriterande känslor att försöka rubba?

Det åskar, regnet slår mot fönsterrutan och
jag ligger ihop tryckt under ett tjockt täcke.
Jag tror att mina
tankar lyckas studsa mot väggarna,
tillbaka till min fullproppade hjärna.
Visst låter det skönt, visst låter det sällskapligt?
Visst låter det som om jag klarar mig fint,
fint, jättefint.

Det skulle vara skönt att ställa sig i regnet,
om jag bara inte skulle bli sjuk igen...
Jag ligger väl kvar då.

let me out
let me out
let me out
let me out
let me out

Isolerad bröstkorg

Det är otroligt jobbigt...
När det finns en tryckande
känsla i bröstet, som bara vill
trycka min kropp mot marken.
Ett tryck som får mig att sluta andas,
en stund, för jag vet inte vad jag ska göra,
jag vet inte vad det är...Som orsakar det.
När trycket inte försvinner, och det blir allt
jobbigare att andas...
Vet jag inte vart jag ska göra av min kropp,
jag skulle vilja låsa in den i ett skåp,
förevigt.
Jag vill försöka springa ifrån det där
otroligt jobbiga.
Men jag har insett att det är omöjligt att springa
ifrån sig själv.
Det är därför man gråter, det är därför man skadar
sig...Det är därför allt annat också rasar.

Det är precis som att du skulle bli inlåst i en cell,
med din värsta fiende, med en du verkligen hatar.
Och personen skulle gjort dig allt argare,
allt mer frustrerad, tills du inte längre vet vad du
ska göra. Men cellens väggar, stänger dig inne,
du kan inte rymma. Och det är ingen idé att skrika,
ingen kommer höra dig.
Så sluta!

Infektion

Inte varit i skolan på
en vecka,
imorgon vill säga.
Men imorgon ska jag dit,
nationellt prov i matte som väntar.
Jag ligger i sängen, med tankar
som jag aldrig kan förklara...
De tankarna som är så suddiga,
utan något riktigt svar, utan någon riktig
mening,
varför de kommer till just mig.
Febern är borta nu,
det är dags att vara stark och frisk igen.
På något sätt har jag febern att tacka,
för att jag fick några dagar ledighet.
Även fast jag hade svårt att ligga stilla.
Men det är inget eller ingen som kräver
en presentation när man ligger febrig i sängen.
Men det gäller inte längre; nu ska jag tillbaka
till kalla korridorer.
Och det enda jag vill göra är att
gråta.
Jag vet inte om jag klarar det mer,
att ligga efter, att bemöta folk som dömer,
folk som klagar, som stirrar...
Folk med en infekterad svartsjuka, som
tror att man aldrig kämpat sig till sin plats.
De som förväntar sig att jag ska klara allt,
om inte, så kommer de njuta när de fått bevisat
att även jag; som alla andra är...
Sårbar.

Tro inte att det finns mycket lust,
eller att jag tycker att skolan är rolig,
jag bara gör det jag måste, tills jag kan kalla mig
fri.

Eko, eko, eko...e...

Jag tror att alla tabletter har
gjort min själ
apatisk.
Inte kul.
Jo visst är det jobbigt,
när man aldrig blir nöjd och
bara klagar hela tiden.
Visst är det jobbigt att
leva.
Nu vill jag bli
FRISK!
Fysiskt och även psykiskt.

Kom hit, och låt din kropp ta sin plats,
för jag orkar inte med detta tomrum.
Hjärtat skriker desperation,
ligger det när frustration?
Vem bestämde att denna hjärna skulle
få dessa störningar?
Har jag något att skylla på,
att jag inte står ut med mig själv?

Gåshud

38,8 grader...
Jag brinner upp innifrån,
men kyls ner utifrån.
Det får min hud att värka...
Även huvud, hals och näsa.