Revenge

Alla kommer hitta kärleken.
Men det är synd att man ska orka
hitta sig själv först.
Och att man aldrig vet hur lång tid
det kan ta.

Och det är synd, att folk
ska behöva trampa på andra,
för att försöka nå upp till samma nivå.
Jag säger det en gång-
Du kommer aldrig bli hälften så smart,
eller stark som mig!
Genvägar löser ingenting.
Vänta du bara, så kommer du få se hur
bra det kommer gå för dig, när alla insett vem du är.
Men kom inte tillbaka och tro att du får en till chans,
för jag klarar inte sådana som dig.
Det är inte meningen att jag ska behöva det heller.
Patetiskt!

Hear tonight

Det är tyst och skönt,
och jag får mig tiden till att
tänka.
Jag gillar det, för att det aldrig
existerar på dagen.
Tystnad.
Jag njuter.

Materiella ting

Tyvärr, så får jag inte vara den personen,
som min hjärna säger åt mig att vara.
Tyvärr, så får jag inte göra det min hjärna
säger åt mig att göra.
Är det då konstigt, att man blir lite smått galen
ibland?
Är det då konstigt, att man inte längre vet
vad eller hur man ska göra?
Visst finns det hjälp, men hur lätt är det
att trotsa ens egna hjärna?
Även fast de pratar med mig, så kan de
inte sätta sig in i min kropp...
Och få min hjärna att lyda det dem säger.
Även fast du säger åt mig att göra på ett
visst sätt, så kan du ändå inte få min hjärna att göra
det. Utan JAG måste!
På vägen dit; då jag klarar av att få min hjärna
tänka på bättre saker...
Kommer jag gråta, skrika, blöda och bli väldigt
galen ibland.
Det är inte lätt.
Jag kräver inte att du ska förstå.
Jag kräver att inte bli dömd, för något
du tror att jag är!
Du tror, men du vet inget.
Du är bara sur, för att jag råkar vara starkare
än dig.


Du kan inte veta vem jag är,
genom att se på mig.
Du kan inte se igenom mig.
Tyvärr!

Var är du?
Det är kallt.
Kom, värm mig nu.

Kall själ

Varit i skolan två dagar denna veckan.
Det känns verkligen ovant, och gett mycket
ångest om att jag borde vara där, istället för
att ligga hemma och tycka synd om mig själv.
Men både måndag och tisdag, var värre än
vad jag någonsin upplevt.
Däremot var jag i skolan onsdag, torsdag.
Men, torsdagen tog kål på mig, jag var riktigt
nära på att gå hem vid lunch. Jag orkade inte mer.
Men jag stannade kvar, tills vi slutade!
Det var jobbigt, men jag klarade det.
Nu är det jag och helgen, med massor att plugga.
Inte ska man lata sig när man missat tre skoldagar!


Kylan fräter på huden.
Bit ihop, du klarar smärtan.

Återvändsgränd

Jag känner en smak av avundsjuka,
från andras ord.
Inte är det mitt fel?
Inte är det mitt fel, för att jag råkar vilja
kämpa mer än dig. För att jag råkar göra
bättre ifrån mig...
Men tro fan inte att det var lätt att komma hit.
Alla kämpar för att stå på toppen, du, jag och
alla andra. Jag kämpar inte mindre än dig.
Jag råkar bara prioritera på ett eller annat sätt.
Jag råkar vara jag.
Så stå inte där med en svart blick, och stirra
igenom en tunnel på mig!
Kolla lite runt omkring dig, det är inte bara jag
som helt plötsligt inte orkar.
Du kan inte klaga på mig, för du vet inget!
Sluta stirra, sluta kommentera.
Jag behöver det inte.

Önskar att tangenterna kunde skriva,
det jag försöker skrika.

Okoncentrerat

Varenda liten cell i min kropp vrider
och vänder på sig. Det är motbjudande.
Allt inom mig, vill bara vägra. Hela tiden.
Längtar tills då jag också är något.
Längtar tills då min kropp kan känna lite...ro.
Även fast jag inte tror att jag nånsin kommer göra
det. Inte med den här hjärnan... Inte med detta hjärta.
Det är väl inte meningen, att alla ska kunna vara lugna.
Usch, motbjudande.
Bara slit mig ur min kropp!

Helvete

Helvete helvete helvete helvete!
Morgonen gick nästan sämre än natten.
Kom aldrig upp, jag trodde att jag skulle
klara skolan. Men istället låg jag och grät
i Theres knä.
Jag fick mitt lugnande, och efter en stund
kunde jag lägga mig ner och andas riktigt igen.
Därefter somnade jag runt åtta.
Innan det hade jag bara sovit 1 ½ timma.
Nu sitter jag här, med plugg att göra.
Kemi prov på torsdag, so prov på fredag,
och även nationella i engelska imorgon!
Förstår inte hur jag ska orka skriva en uppsats.
Egentligen orkar jag inget av detta, men antar att jag
måste.
Fan.
Det är inte lätt att plugga med lugnande,
inte heller med en medicin som påstås ska hjälpa en.
Det funkar inte.
Svullna ögon.
Vart ska jag få energin ifrån?

Panik?

Hjärtat börjar slå hårt, riktigt hårt.
Det börjar göra ont...Och jag får svårt för att andas.
Jag vet inte vart jag ska titta; egentligen vill jag inte se.
Men jag tittar på mina händer, och ser att hela kroppen
skakar.
Det går för snabbt, inte hinner man "andas i en fyrkant" heller.
Nej det går inte, jag kan inte.
Andas.
Jag måste lägga mig på golvet, hjärnan säger
att jag ska sträcka ut mig...
Men jag kryper ihop till en boll. Mitt på golvet.
Gråtandes.
Finns ingen kontroll längre, och jag börjar slita
och dra i mig själv. I hår och ansikte.
Gråt inte...Gråt inte!!!!!
Du har ingen anledning till att gråta.
Vad är det för fel på dig?
Sluta tänk... Snälla sluta tänk!
Frustrerad, försöker jag slå det in i huvudet.
Snälla, öppna mina lungor?

Det kändes som att jag låg där
i evigheter och skipade efter andan.
Men egentligen var det bara 10 minuter.

Om några timmar är det skola.
Välkommen till verkligheten!

Jag
Vill
Inte
Vara
Här.