Säger ingenting

Varje morgon när jag tar på mig mina kläder,
väljer jag också vilken personlighet jag idag
ska bära.
Men har du märkt att jag väljer inget tajt?
Nej, jag vill ha plats för själ, men inget ska
synas. Inga konturer om hur det kan se ut.
Ingenting.
Om jag aldrig skulle behövt gå ut, skulle
jag aldrig klätt på mig.
Jag skulle då aldrig vara någon.
Men det gör mig inget, för det är jobbigt,
att låta folk skrapa sönder ens själ.
Och att klädsen inte räcker till längre,
att den en dag brister, är inget jag vill.
Inte idag, inte imorgon...

Låt ingen hindra dig att känna
sann lycka.

Men jag tillät morgonen förstöra min dag.
Nej, jag tillät mig själv, förstöra mig,
bara mig.
Självdestruktiva tankar kan nu rivas på
naken kropp.
På mig
den jag alltid varit.
Det ni aldrig skulle få veta.

We need pills to stay alright.

Inspiration=Noll

Snart börjar skolan igen.
Jag är rädd för att lovet gjort mig
lat och...allt för bekväm.
Jag har ingen lust alls, över
att komma tillbaka till skolan.
Trött på den...
Men snart är det sommarlov,
jag ska försöka orka så mycket jag kan.
Jag ska försöka höja mina betyg,
som det var meningen med i början av terminen.
Men saker hände, det var som att någon kastade
en enorm sten över mig. Och allt jag fick kämpa
med var att försöka ställa mig på benen igen.
Kraft till något annat, har inte funnits denna terminen.
Bara att vara jag, har tagit på mina krafter.
Men jag får väl vänta och se hur det går,
precis som med allt annat.
Visst blir man frustrerad.

Ojämnt

Klaustrofobi i mig själv?
Energin sprutar runt i kroppen,
så det känns till fingertopparna.
Det går inte sitta stilla.
Trycket över bröstet blir också värre.
Men min hjärna är trött, jättetrött.
Det är som att någonting inuti inte vill vara där.
Någonting som vill ut, men vet inte vart ifrån.
Ett monster.
Medans kroppen, är jättetrött på monstets slitande
och frustration.
En ojämn kombination helt enkelt.
Min själ reagerar, som en med klaustrofobi
instängd i en kista.

Splitter

Det var sista droppen.
Jag ska visa vad du förtjänar,
genom att ge vika.
Jag tar det lugnt, och försvinner
ur ditt syne...
Så får du bli frustrerad på någonting
annat.
Eller annan.
För jag tänker inte vara den personen,
som tar mer skit.
Som aldrig få känna hur det är att leva
lyckligt.
I'll walk away.

Du kommer bli min död

Det började med att jag var chockad.
Sedan blev jag bara ledsen.
Även besviken.
Men nu är jag bara arg.
Du borde veta mest om mig,
men du känner mig inte ett enda dugg.
Du vet inte vem jag är, eller vem jag kommer bli.
Inte fan vet jag det heller längre.
Är det jobbigt för dig?
Va fan tror du det inte är för mig?
Att känna sig meningslös och hatad,
hur mycket man än kämpar.
Jag förstår nu, jag förstår vad de menar.
Du kommer bli min död.

Lay down a list of what is wrong?

Dubbelhaka

Jag har börjat äta bättre,
och jag känner hur min magsäck
töjts ut.
För nu kan jag äta mer, än va jag gjort
på flera månader.
Egentligen så ska jag ju vara glad.
Jag har höjt doseringen på mina mediciner,
och ätlusten är nästan tillbaka.
Egentligen borde jag vara glad.
Men istället får jag en jobbig ångest efteråt.
Och egentligen vill jag inte äta mer.
Jag trotsar min egna vilja genom att äta mer.
Inte konstigt att jag blir galen IGEN!...
Kan jag få göra hur jag vill?
Jag har sådan kontroll att jag inte kommer ta
död på mig själv.
Så låta mig sköta det, hjälp behöver jag inte.
Tack.

Hjärnbävning

Det har inte blivit mycket skrivande.
För att jag inte suttit vid datorn så mycket.
Och jag har även varit hos mina kära syster.
Det var jätteskoj, speciellt att mysa med bebis!!
Jättegosig Juni.
Det är dock dåligt att hon var förkyld,
för efter allt pussande, ligger jag här med
en känning av förkylning!
Men det var det värt.
Huvudvärk+varm panna=ligga i soffan.

Några djupa texter kommer inom kort.
Då jag är på bättringsvägen.

Gyllende skor

Vem organiserade samhället så fint,
att allting faller rätt i händerna hos
dem som egentligen aldrig förtjänat det?
Hos dem som gått igenom hela livet på
med allt serverat ett GULD fat.

Medans de får allt dem önskar, och lite till.
Så går det oskyldiga och väldigt smarta människor
helt tysta. Som får lida med de idioter som bygger
upp en större del av våra liv.
Jag är arg, över att det finns så många andra,
som har det så jävla mycket värre, men ändå är
mycket smartare och mycket bättre.
Som aldrig får det dem förtjänar...
Inte ens i närheten av va dem förtjänar.

De bästa lever i helvetet, medan idioterna lever
livet på rosa moln?
När är det vår tur att hamna där vi borde vara?
Var det inte dem oskyldiga som ägde himlens rike?

Sluta vara så självisk!
Även fast ni skulle sitta på ett berg av pengar.
Så skulle ni på vägen dit, döda en hel del människor.
Bara för att ni hade tillgång till mat, men inte vissa andra.
När ni lärt att dela med er, tror jag att en hel del lösningar
till andra problem också medföljer.
Försöker ni utrota människan eller vad?

Om du läser det här, och är en av dem smarta.
En av dem som vet bättre.
Så kanske du skulle fått de du förtjänat.
Om vi aldrig låtit idioterna, tagit över våra liv.
Människor, kanske inte är så smarta trots allt.