Can't help what I'm hearing in my head

Jag hör inte vad ni säger.
Sluta prata i mun på varandra,
sluta!!
Prata riktigt så jag förstår.
Jag blir arg.
Arg, när ni bara låter i huvudet,
på mig.
Jag vill inte höra röster.
Ni finns inte.
Prata tydligt, eller lämna mig
ifred.
Ni får mig att vilja slita av mitt huvud.
Jag vill inte vara ett psykfall.
Lämna mig ifred.
Ni förstör mig.

Peter Pan

Jag vill inte växa upp.
Jag saknar den jag brukade
vara, jag saknar vad andra
brukade vara för mig.
Jag vill hoppa i vattenpölar,
med stövlar, jag vill klippa
roliga mönster och visa
andra vad jag gjort.
Jag vill rita fula gubbar,
som gör mig glad.
Plocka blommor, som gör
att det kliar i näsan.

Jag vill inte veta vad kärlek,
kan göra, eller vad det är.
Jag vill inte veta, vad sorg är,
jag vill vara liten. Med frågor,
utan svar.
Jag vill inte veta, inte känna.

It's only life

Det är inte synd om mig,
jag vet det.
Men jag kan må dåligt iallafall.
Det hjälper inte att tänka på,
dem som har det värre, dem
som mår värre. Och kanske t.o.m
dem, som kommer att dö inom det
närmaste. Mot deras vilja.
Det hjälper inte, att tänka på dem.
För det påminner mig bara ännu mer,
om hur jävla orättvis denna värld är.
Som både jag, ni, och dem fått uppleva.
Det är inte synd om oss, pga ett mén för livet.
Vi får åtminstonde leva, i en orättvis värld.

Lonely

Jag kan inte längre somna,
på nätterna.
Jag slåss bara med kuddarna,
pga ilskan som uppstår.
Det slutar även med att jag gråter.
Jag saknar dig.
Jag saknar dig så.
Kan inte sova ensam,
längre.

Where I belong

Jag har abstinens.
Jag vill ha kameran i händerna,
igen.
Jag saknar känslan.
Jag vill hitta känslan,
igen.
Jag ska.

Tuff, tuff, tuff...peep peep!

Mitt liv är ditt äventyr.
Kan vara fylld av fruktan.
Det är något jag,
tyvärr,
måste stå för.
Ha en trevlig resa,
och välkommen åter.

#

Nu är jag hemma på riktigt.
Kommer stanna här likaså.
Ingen flyttning, nej tack.
Familjhem visst, men inget
annat hem.
Jag väntar hemma.
Som vanligt!

Hemkomst

Äntligen hemma efter tre veckor.
Trodde att det skulle vara oerhört,
skönt, att komma "hem" igen.
Men på måndag vet jag inte längre
vad som är hem.
Hemkomsten idag, blev bara ångest.
Jag vill inte flytta, jag vet att det är
hemskt där. Jag bara vet det.
Jag vill stanna, stanna här.
Här jag trivs och mår bra.
Men det går ju absolut inte.
ÅH!

Nästa hållplats: Kortbo

Det är inte lätt att finna sig själv,
i den kaos som skapats.
Då ens värld rasat samman,
framför ens tårfyllda ögon.
Jag klarar inte vad som helst,
när som helst.
Jag klarar inte allt,
jag orkar inte allt.
Trött på att allt man säger,
hörs för döva öron.

Fullt ös

En vecka på lägret har gått.
Jag har varit med om två,
födelsedagsfirande.
Ett av dem var min och Annas.
Även två bråk, två panikångest,
två nätter med tårar,
och två dagar med regn.
Annars har det varit skinande sol,
med glada barn.
Det har också varit extremt mycket folk,
med extremt nya ansikten.

Men ändå övervinner demonerna,
allt det glada.
Och nu när regnet öser ner, kan man
inte motstå att må dåligt.
Många håller med om att,
inget privatliv finns här.
Och man har varje dag svårt,
för att kunna vara sig själv.
Därför kommer jag ligga i sängen och läsa,
en hemsk bok, om en liten flicka,
vars liv var värre än någonsin.

Imorgon är det DISA,
och även soc möte om
flyttning.
Jag vill inte.
Varför tjata emot om att
spendera min sommar,
hos folk jag mår bra hos.
Jag vill inte argumentera mer.
Jag orkar inte det.