Jag klarar inte av denna ensamhet.
Det går inte, jag kan inte.
Ensamhet är min största rädsla.
Du vet det.
Jag vet inte hur jag ska hantera tomma nätter.
Jag vrider och vänder mig ständigt i sängen,
i hopp om att det skulle ligga någon bredvid.
Någon som bråkar om plats, eller gnyr för att man
råkat putta till för hårt.
Någon som drar sig tätt intill min nacke,
lägger handen runt midjan, medan jag lyssnar på
hans hjärtslag och andning.
Jag saknar det.
Jag behöver det.
Patetiskt, att fylla ut sängen med kuddar och täcken,
inget hjälper.
Jag kan inte hjälpa det.
Känn min panik.