Jag visste inte vad kärlek var,
jag vet nog säkert inte nu heller.
Inte den äkta kärleken i alla fall.
Men jag trodde alltid på den.
Den kärleken som alltid finns i filmer,
som får en att gråta.
Jag hade hopp om att det en dag, skulle
hända mig, på riktigt.
Jag tror det händer.
Det jag saknade var, en arm som höll om mig
på nätterna, som skyddade mig mot allt det onda.
Koldioxid som flåsas i nacken, snarkningar, som håller
mig vaken. Hjärtslag som inte är mina.
En hud mot min, inte hård, inget skal.
Jag saknade att ligga och svettas, så man fastnar
i varandra.
Jag saknade någon att brottas med, bara för att
få täcke. Om den största platsen i sängen.
Även fast det slutar med att man ligger tätt ihop.
Kalla fötter mot mina.
Jag saknade det allra bästa, att vakna,
och veta att någon fortfarande ligger bredvid
mig, håller fortfarande om mig.
Någons ögon stirrande djupt i mina,
och ett " Jag älskar dig ".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar