Jag är inte den som bryr mig om
spydiga kommentarer av onödigt folk.
Men när du vet min exakta ömma punkt,
och verkligen kör in det i mitt hjärta, och slår
sönder allt. Så orkar jag inte längre.
Det finns en gräns.
Det var inte du som var anledningen,
till att jag satt inlåst på toan och grät i en
timma.
Det var för att jag är trött, på allt.
Och att inte ha en plats att kalla hem.
Du har rätt, jag har inget hem.
Men jag stannar här, du är den som flyr,
inte jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar