"Så res dej upp nu för faaan, tvätta av blodet,
skaka av dej rädslan och spöa skiten
ur den del av livet som vill knocka dej!"

Jag ska.
Jag har gjort det förut.
Jag ska göra det nu.
NU!

Du har förstört ordet kärlek.
Samt min tro, mitt hopp och
förmågan att lita på någon igen.
Men främst av allt, du förstörde
kärlek.

Det tog ett år att försöka glömma
dig, sist gång. Ändå glömde jag aldrig
helt. Du fanns kvar i mina tankar de flesta
kvällar.
Jag undrar om jag måste glömma dig helt nu,
och hur lång tid kommer det då ta?

"Jag kan inte skilja på om jag vill vinna dig
jag kan inte skilja på om jag vill va med dig
jag kan inte skilja på om jag vill bli av med dig
jag kan inte skilja på om jag vill skada dig
men du om nån borde förstå
att man inte gör såhär mot mig"

Jag hatar dig.
Jag älskar dig.
Helvete, jag hatar...
Fan, vad jag älskar dig.

Mitt hjärta det blöder.
Det blöder. Jag är rädd.
Min kropp skakar, skakar
för mitt hjärta slår för fort.
För mitt hjärta kämpar för hårt.
Min hjärna tänker inte på något annat,
än blod. Mitt blod. Mina sår.
Jag måste skada mig själv, jag måste lida.
Jag har gjort fel, jag förtjänar det.
Jag måste lida. Min kropp måste lida,
lika mycket som mitt hjärta.
Mitt hjärta måste få tala ut, måste visa
sina sår, ärr. Jag måste skada...
Blod, jag måste se blod.
Jag får inte.

olycka

Jag hade varit lycklig allt för länge,
så helvetet bröt ut.
Nu är hon olycklig igen,
men det är väl nånting som varit
bestämt sedan födseln.
"Denna flicka kommer få smaka på
lycka, men ständigt äta olycka."

Har blivit kallad för det ena och det andra,
förlåtit, börjat om och sedan fått ta
samma visa om och om igen.
Till slut var det nog.
Men nu vet jag, att jag hellre levt resten
av mitt liv med denna visa, än att leva
resten av mitt liv utan dig.
Jag älskar dig.

Vill sluta vara paranoid.
Sluta vara orolig, hela tiden.
Orolig över dig, vad du tänker,
känner, vad du gör.
Jag vill ha framtiden nu.
Då jag slipper släppa dig,
och vi lever i samma hem,
resten av vårat liv.
Vårat!
Du har räddat mig från min
mardröm.
Jag kommer vara förevigt tacksam över
det.
Och jag hoppas, att min kärlek är
tillräcklig. Att den gör dig lycklig.
Att den får dig att tro.

Gråten sitter i halsen,
jag är bara rädd,
för att verkligheten ska komma ikapp
min dröm.
Jag är bara rädd, precis som alltid.

Varken framåt eller bakåt.
Mest stillastående.