"Jag kan inte skilja på om jag vill vinna dig
jag kan inte skilja på om jag vill va med dig
jag kan inte skilja på om jag vill bli av med dig
jag kan inte skilja på om jag vill skada dig
men du om nån borde förstå
att man inte gör såhär mot mig"

Jag hatar dig.
Jag älskar dig.
Helvete, jag hatar...
Fan, vad jag älskar dig.

Mitt hjärta det blöder.
Det blöder. Jag är rädd.
Min kropp skakar, skakar
för mitt hjärta slår för fort.
För mitt hjärta kämpar för hårt.
Min hjärna tänker inte på något annat,
än blod. Mitt blod. Mina sår.
Jag måste skada mig själv, jag måste lida.
Jag har gjort fel, jag förtjänar det.
Jag måste lida. Min kropp måste lida,
lika mycket som mitt hjärta.
Mitt hjärta måste få tala ut, måste visa
sina sår, ärr. Jag måste skada...
Blod, jag måste se blod.
Jag får inte.

olycka

Jag hade varit lycklig allt för länge,
så helvetet bröt ut.
Nu är hon olycklig igen,
men det är väl nånting som varit
bestämt sedan födseln.
"Denna flicka kommer få smaka på
lycka, men ständigt äta olycka."

Har blivit kallad för det ena och det andra,
förlåtit, börjat om och sedan fått ta
samma visa om och om igen.
Till slut var det nog.
Men nu vet jag, att jag hellre levt resten
av mitt liv med denna visa, än att leva
resten av mitt liv utan dig.
Jag älskar dig.

Vill sluta vara paranoid.
Sluta vara orolig, hela tiden.
Orolig över dig, vad du tänker,
känner, vad du gör.
Jag vill ha framtiden nu.
Då jag slipper släppa dig,
och vi lever i samma hem,
resten av vårat liv.
Vårat!
Du har räddat mig från min
mardröm.
Jag kommer vara förevigt tacksam över
det.
Och jag hoppas, att min kärlek är
tillräcklig. Att den gör dig lycklig.
Att den får dig att tro.

Gråten sitter i halsen,
jag är bara rädd,
för att verkligheten ska komma ikapp
min dröm.
Jag är bara rädd, precis som alltid.

Varken framåt eller bakåt.
Mest stillastående.

Jag kan inte beskriva hur glad,
och rädd jag är med dig.
Jag kommer på mig själv, sitta och le,
samtidigt som du håller min hand.
Och jag stirrar på fönstret, där vattendroppar
rinner, efter allt höstregn.
Men fortfarande rädd, för att inte klara hösten
med dig.
Det är kyligt på utsidan, men jag bär en stor
värme och glöd inom mig.
Som brinner för dig.
Du är ämnad för mig,
för oss.

Minnen börjar smyga sig tillbaka.
Platser som besöks ger flashbacks.
Det är inte omtyckt.
Det är minnen jag helst inte vill
veta av.
Minnen jag alltid försökt förtära.
Jag trodde att jag lyckades,
men ack,
nej.

Fick en känsla av välmående förut.
Jag log, och kände att det är bra.
Jag har det bra, om inte ännu bättre.
Är omgiven av människor som tycker om en,
står på benen och är nästan helt frisk.
Tacksam
ska jag vara.
Tacksam
är jag.
Och glad!

2 dagar kvar.
Så är han hemma hos mig igen.
Trygg.

Mitt hjärta gör så ont,
utan dig.
Jag fylls bara av saknad.
Sängen är en fiende,
den är tom, och dödar min lycka.
Sömn är min bästa vän, som får
tiden att försvinna.
Du
är det enda jag tänker på.
Och jag kan säga varför;
utan dessa frågetecken som ständigt
jagat mig.
Jag älskar dig.